Peter von Kant säger sig vara ”fritt baserad på Petra von Kants bittra tårar”. Vad i denna frihet består av är svårt att se. I princip lägger regissören François Ozon smörpapper över Rainer Werners Fassbinders film från 1972. Handlingen, karaktärerna och mycket av dialogen är i stort direkt hämtad från originalfilmen. Petra von Kant, den bortskämda och narcissistiska modeskaparen som plågar sin hushållerska Marlene och söker kärleken i den yngre Karin blev en framgångsrik film och pjäs.
Petra von Kant han nu blivit Peter von Kant, en upphöjd manusförfattare som plågar sin assistent Karl och förälskar sig i den yngre Amir. Denis Ménochet i titelrollen gör det bra som upphöjt geni. Likt hans biroll som fransk bonde i Tarantinos Inglourious Basterds (2009) visar hans ögon smärta och förtvivlan. Han är övertygande i sina sammanbrott. Att man rört sig bort från det teatrala är bra och Ozon har bättre personregi.
Dock hade filmen vunnit just på att röra sig bort än mer från originalet. Eller så är det ett medvetet drag av Ozon, i scenografin finns passningar till Fassbinder och rollen som von Kants mor görs av den tyska skådepelaren Hanna Schygulla. Hon spelade Petra von Kants unga älskare Karin. Är det en hyllning till Fassbinder som var öppet homosexuell att låta män spela de bärande rollerna?
Ett gott hantverk men det är i scenerna när Ozon tillför sitt eget som det glimmar till. Han hade vunnit på att distansera sig än mer.
