Efter att ha arbetat som skådespelare och regiassistent till en rad välkända regissörer långfilmsdebuterar Elsa Amiel med sitt drama om bodybuildern Pearl. En debut som tyvärr inte håller hela vägen. Léa Pearl (Julia Föry) har arbetat hårt inför Heaven Contest, det internationella mästerskapet i bodybuilding på Eden Palace. Tillsammans med sin tränare Al (Peter Mullan) har hon sikte mot pokalen, men när hennes före detta pojkvän dyker upp på finaldagen med deras gemensamma son Joseph som hon inte sett på fyra år, är vägen till prispallen inte lika självklar.
Till bombastisk musik får vi se hur tävlingsdeltagarna förbereder sig inför finalen. Men vad det är som gör att man dras till bodybuilding, en värld full av strikta regler och hård press, får vi aldrig svar på. Istället förblir det en säregen och stängd värld för den som saknar inblick. En värld med fokus på glitter, stringbikinis och inoljade solbrända muskler.
Skådespelarinsatserna är visserligen bra. Mullen övertygar som osympatisk tränare och Föry passar perfekt som avtrubbad bodybuilder. Men den starkaste prestationen och filmens egentliga behållning kommer från Vidal Arzoni som spelar den 6-åriga Joseph. Med imponerade kraft fångar Arzoni den lilla pojkens desperation samtidigt som han lyfter sina motspelare.
Trots fint kameraarbete och ett lovande ämne lyckas Pearl inte engagera. Léa Pearl reduceras till en kropp, vilket hon också strävar efter att vara, men det krockar med filmens ambition. Jag önskar att Elsa Amiel hade vågat stanna upp i sin fascination för kvinnliga bodybuilders och funderat över om exponerade muskler verkligen är ett undersökande och inte bara ett tradigt reproducerande av något ganska intetsägande som en extremt vältränad kropp.
