Paris 13:e Arrondissement är ett porträtt av det parisiska området med samma namn. Med ett intro där kameran sveper över områdets höghus är det inte svårt att föra tankarna till La Haine (1995), och hoppas på en berättelse som fångar sina karaktärer på ett liknande sätt. Men sedan kommer besvikelsen.
Trots att regissören och manusförfattaren Jacques Audiard, med hjälp av Céline Sciamma och Léa Mysius, lyckas att redovisa ett modernt kärleksdrama finns det tydliga prioriteringar i karaktärsskrivningen som inte gynnar huvudpersonerna. Filmen är menad att kretsa kring relationen mellan telefonförsäljaren Emelie (Lucie Zhang) och hennes rumskamrat Camille (Makita Samba), men reducerar båda till figurer som inte existerar utanför sina sexliv. Emelie scrollar konstant på dejtingappar och lämnar till och med ett jobbpass för att träffa någon hon precis matchat med. Camille kan inte utveckla en enda jobbrelation till kvinnor, utan bjuder alltid hem dem förr eller senare. När båda karaktärer till slut ska mötas emotionellt, bortom sexet, känns det krystat då de egentligen behandlar varandra likt sina tidigare engångsligg.
Den som lyser starkast, och höjer filmen ett snäpp, är sidokaraktären Nora (Noémie Merlant). Berättelsen där hon försöker hantera dålig självkänsla och objektifiering genom en framväxande relation till cam-tjejen Amber Sweet (Jenny Beth) gör att filmen emellanåt blir intressantare.
Sedan går det ner igen. Bildens svartvita färgskala blir lätt att tolka som ett slappt försök att intellektualisera filmen. Filmens episodiska uppdelning gör att det blir svårt att hänga med. Det, i kombination med att vi aldrig riktigt lär känna huvudkaraktärerna, gör att den känns mer som en nästan två timmar lång sammanfattning av en seriebok (Paris 13:e Arrondissement är baserad på serienoveller av Adrian Tomine) än en enhetlig film.
Det går att hurra över att man försöker skildra komplexa moderna sexrelationer, men Paris 13:e Arrondissement lyckas inte rama in sina ambitioner i en film intressant nog.
