I sin sista film som nu är uppe på biograferna påminner den franska regissören Agnès Varda om vikten av att vara uppriktig och tydlig med sitt syfte som filmare för att på ett så ärligt vis som möjligt kunna skildra sina subjekt. Folke Rydéns nya dokumentär om ”en naiv man med en storslagen vision – att bekämpa terrorism och främja fred och kärlek”, som är tänkt att vara en högst aktuell berättelse om mänsklig drivkraft, bryter tyvärr mot alla Vardas budord.
Inledningen är vacker och poetisk. I filmens centrum står familjefadern Murtada som uttrycker sin dröm om att visa en annan sida av Irak än den som syns i media. Men strax uppstår många frågor och trots det lovande anslaget förblir dessa obesvarade. Bakgrundshistorien är minst sagt tunn; hur Folke fick tag på Murtada (som man kan säga mycket om – men inte att han är naiv) förblir en gåta. Scener som inte är annat än efterkonstruktion avlöser varandra, där han berättar om sin utopiska vision för sin lilla son eller sitter och googlar världens främsta luftballongspiloter, och hela tiden blir allt helt i onödan fruktansvärt övertydligt.
Drömmen om en symbolisk internationell luftballongsfärd över Babylon och Mesopotamien visar sig såklart vara lättare sagd än gjord. Många ska övertalas, skeppas till Irak och det saknas finansiärer. Dessutom börjar IS härja i Irak (just som luftballongfantaster från hela världen sitter på flygplatsen), vilket får flera av entusiasterna att ge upp.
Folke Rydén verkar ha gjort ett val: på bekostnad av trovärdigheten följer han ihärdigt sin ursprungsidé om en vacker dröm som kostar vad den kostar vill, ska tvingas gå i uppfyllelse. Att detta inneburit otaliga besök hos korrumperade guvernörer och ministrar och att nästan allting har skett mäktiga män emellan är inget som problematiseras. Det är nästan som så att man önskar att Murtada ska lära sina barn att misslyckas snarare än att till varje pris följa sina drömmar.
