Det är framförallt genom den intima porträtteringen av Maria och Juan som det märks att Wim Wenders har haft ett finger med i produktionen. Our Last Tango är dock inte den smärtsamma dokumentation av en brinnande, falnande och slocknad passion som historien om tangomästarna Maria Nieves och Juan Carlos Copes kan tänkas vara vid första anblick. Istället bjuds vi på kaffe och kaka tillsammans med dem och lyssnar när de berättar om kärleken, karriären och livet självt.
Maria Nieves och Juan Carlos Copes var världens mest kända tangopar, i den mån det är möjligt att i dagsläget vara världens mest kända tangopar bortom den nördigaste kretsen. Inom ramen av 85 minuter förflyttar vi oss från fyrtiotalet till nutid genom deras berättelse om sin storhetstid inom den argentinska tangon.
Framförallt är det den 83-åriga Maria som tar plats, även om Juan inte är långt efter i klippen. En formidabel kvinna som trots antydan till kedjerökande nått en aktningsvärd ålder och fullkomligen knockar en med sin oemotståndliga charm och livsgnista. Det är utomordentligt angenämt att få ta del av hennes visdomar och utsagor. När hon yttrar "ingen man är värd en kvinnas tårar" är jag nära att utbrista "preach!".
Maria och Juans professionella och privata partnerskap varade dock inte för evigt, mest för att Juan verkade vara något av en mansgris. Framåt slutet får vi dock se en återförening av dessa tangohalvor. Maria kommenterar: "Publiken jublar för att de ser att jag är en lejoninna!". Och hon har helt rätt, det ser man.
Trivsam är förmodligen den mest rättvisa beskrivningen av Our Last Tango. Det är kanske inte så att man går ifrån visningen med en känsla av att man har sett någonting fantastiskt, en tagning av verkligheten så som man själv aldrig sett den, ett nytt perspektiv. Men man har definitivt fått valuta för sin tid. Man har lärt känna två intressanta figurer och tittat på någonting snyggt ljussatt och välregisserat. Ibland räcker det så.
