The Others

[I]The Others[/I] saknar ingenting vi vant oss ska finnas i spökfilm. Här finns ett läskigt slott på en dimmig engelsk hed, konstigt tjänstefolk och glåmiga barn. Som extra läskig bonus får vi också en magnifikt överspänd, hoppig och iskall Nicole Kidman. Kidman, som här är blekare än man trodde var möjligt, spelar Grace, mamma till den upproriska Anne och den förskrämde Nicholas. Ute i världen håller andra världskriget på att ta slut och hemma på slottet är saknaden efter den stupade pappan och maken stor. Från väggarna blickar slottets forna invånare ned och den lilla familjen är helt ensam sedan tjänstefolket hastigt och lustigt gett sig av. Men, snart bultar det på porten och tre nya (bleka) personer anhåller om arbete. En äldre kokerska, en stum flicka och en trädgårdsmästare som alla visar sig vara väl bekanta med slottet sedan tidigare. Filmens regissör och manusförfattare Alejandro Amenábar har valt bort chockeffekter, istället bygger han upp en nästan plågsamt obehaglig stämning kring det som inte syns. Filmen balanserar på gränsen mellan det psykologiska och det övernaturliga. Här finns också de nästan religiösa reglerna som styr vardagslivet, som att barnen -- med hänvisning till en diffus sjukdom -- inte får exponeras för ljus. Alla gardiner måste vara fördragna, och slottets femtio dörrar måste alltid vara låsta. Reglerna skapar en logisk ram åt berättelsen, med dessa motiveras såväl det begränsade rummet som det visuella dunklet. Här tillåts varken utelekar eller sol, bara studier inomhus i sken från oljelampor eller stearinljus. Ju längre filmen går, ju snabbare springer Nicole Kidman mellan rummen, och man kan i filmens bästa stunder känna skräcken dunka i tinningen. Men trots dessa lovande byggstenar blir [I]The Others[/I] väl stillastående och i längden mer en tålamodsprövande uppvisning i klurigt berättande än en ryslig skräckis, dessutom med ett slut som är rätt förvirrande. Var alltihop kanske bara ett övernaturligt skämt?