The Opposite of Sex

Jag har liftat genom Frankrike, sprungit naken i Domkyrkoparken i Linköping och utfört säkert ett dussin andra imponerande bravader. Ändå känner jag mig som en oerfaren spoling varje gång jag ser en film med Christina Ricci. Redan som lillgammal skräckdotter i de två filmerna om Familjen Addams verkade hon härbärgera en uråldrig själ i sin lilla flickkropp, och inför rollen i The Opposite of Sex har hon uppenbarligen införskaffat ytterligare ett par seklers stormig världsvana. Hon är strålande som den självupptagna tonårsflickan Dedee Truitt, och det är bara att beklaga att regissören och manusförfattaren Don Roos har valt att lägga fokus på hennes urringning - en paradox med tanke på filmens titel. Dedee är filmens berättare och den som håller igång intrigmaskineriet. Hon lämnar sitt hem för att bo hos sin halvbror Bill, en omtänksam engelsklärare och bög, och som tack för kost och logi förför hon dennes korkade men bildsköne sambo Matt. Hon blir med barn, påstår att Matt är fadern, och övertalar den korkat bildsköne att åka iväg till Los Angeles med henne. Dedees mage växer, Dedee kedjeröker och Dedee fortsätter att göra livet surt för stackars Bill. Tyvärr får vi inga svar på varför hon är så nedra elak, vilket är ett problem då hon är vår länk till filmen, hennes kyliga distans blir också ett glapp mellan resten av karaktärerna och åskådaren. Det är synd, för bakom Ricci gör Martin Donovan ett underbart ömsint porträtt av den homosexuelle Bill, som personifierar vad filmen egentligen handlar om: sökandet efter en ömhet och en närhet som ligger bortom sex. Tyvärr svalkas det hjärtevarma av en ironisk flodvåg, vilket komplicerar det hela ytterligare då filmen inte är hälften så smart som den tror att den är. Den vill vara en satir över västvärldens exploaterande och perverterade syn på sex, men blir mest en skruvad såpopera med en överdos av attityd. Det är stundtals underhållande, bitvis intressant, men egentligen ingenting nytt under solen för de som har sett ett avsnitt av Ricky Lake.