Vill man få de mörkaste schablonbilderna av Bangkok och Thailand bekräftade är Only God Forgives rätt väg att gå. Nicolas Winding Refns omtalade film har allt: övervintrade brittiska gangsters med helkroppstatueringar och bröstpiercings, bindgalna men alltid lika korrekta thailändska poliser som sjunger karaoke och hugger armarna av folk med machetes, trasiga barn som prostituerats och sitter inlåsta i fuktiga bortglömda rum, råkriminella sammanslutningar som dealar droger och tränar kampsport. Mitt i denna tryckkokare befinner sig Julian (Ryan Gosling) som desillusionerad driver runt i en blodröd surrealism efter att hans psykopatbror Billy mördats och hans mamma Crystal (Kristin Scott Thomas), kall som kolsyreis, utkräver hämnd.
Only God Forgives är en grovt pretentiös film av machodåren Nicolas Winding Refn. Det är en stilistisk ultravåldsorgie som böljar fram över Bangkoks bortglömda gator utan att skapa någon annan känsla än tomhet. I sitt totalt distanslösa närmande av våldet påminner Refn om en sextonåring som läst Sylvia Plath för första gången och skriver dödsseriösa dikter hemma på kammaren, eller om ett par som varit på resa i Indien och konsekvent vägrar sluta bära sarong, sandaler och fläta sitt hår när de kommit hem till Falun. Lite fånigt och störigt helt enkelt. Samtidigt grundar sig det där fåniga och störiga i en total hängivelse och omfamning av något, och i det finns det ju alltid något starkt och vackert. När det gäller Only God Forgives ligger nog den styrkan och skönheten i bildspråket, mästerligt komponerat av skyltar, tapeter, tyger och blod blandat med röda nyanser av mörker. I de flesta andra av filmens delar blir Refns banala fascination för våld bara platt och ogenomtränglig.
