Ondskans hus

Skräckfilmsregissören William Castle, som gjorde originalversionen av [I]Ondskans Hus[/I] 1958, då med svenska titeln [I]Skriet vid midnatt[/I] har mest blivit ihågkommen för sina ovanliga specialeffekter. Elstötar i biostolar för filmen [I]The Tingler[/I] till exempel, eller som i [I]Skriet vid midnatt[/I], ett skelett i lina i salongstaket som for ut över publiken i en avgörande scen. Hans motsvarigheter idag, Robert Zemeckis ([I]Tillbaka till framtiden[/I],[I] Contact[/I]) och Joel Silver ([I]Matrix[/I],[I] Demolition Man[/I]) använder sig kanske av mindre hemmagjorda effekter, men har ändå valt att producera denna remake och hyllning till klassisk skräckfilm. Större delen av filmen utspelas i ett gammalt övergivet och hemsökt mentalsjukhus där det en gång i tiden begåtts bestialiska experiment och övergrepp på patienterna. Där har nöjesparksägaren Steven B Price, en ondskefull Geoffrey Rush ([I]Shine[/I]), valt att förlägga sin frus födelsedagsfest. Festen är upplagd som ett litet äventyr, de som vågar stanna kvar i huset och lyckas överleva natten får en miljon dollar i pris. Herr Price har förstås förberett några läskiga överraskningar för sina gäster, bland annat för sin fru som han helst skulle vilja göra sig av med, men ganska snart står det klart att även någon annan är med och leker. Filmen är full av klassiska och överdrivna skräckfilmsmanér, i såväl skådespeleri som scenografi. Det mesta av handlingen försiggår nere i mörka källargångar med droppande vatten och fladdrande ljus. Miljön på mentalsjukhuset möjliggör också kul scener på elchocksavdelningen och inuti en maskin där man försökte bota schizofrena genom att skrämma dem friska. Däremot kommer ingen att bli särskilt skrämd av [I]Ondskans hus[/I], eventuellt bara lite äcklad av en del av slaktscenerna. Men katt och råtta-leken är lite underhållande, att ingen av gästerna vet vem som leker med vem, eller vad som är äkta onda andar och vad som är fejkade spökeffekter. All lekfullhet försvinner dock i de förutsägbara slutscenerna. En elstöt i rumpan hade varit betydligt mer skrämmande och oväntad än det data-animerade monster som nu avslutar sagan.