Övertalning

Vill du se brittisk kostymfilm byggd på världsberömd litteratur, där dock varken kostymen eller litteraturen så att säga stjäl all uppmärksamhet, är Roger Michells Övertalning det perfekta sällskapet. Här finns inget överdåd, inga överdrifter, när det gäller att tidsprägla historien; här finns tvärtom en hälsosam återhållsamhet, präglad av det enkla och det närmast primitiva. Filmens kärlekshistoria, eller det som eventuellt så småningom skall utmynna i en kärlekshistoria, är präglad av samma spartanska inställning. Visst har vi tidigare sett åtskilligt med brittisk film som behandlar samma tid, samma tema, samma sociala låsningar, samma konservativa värderingar, men sällan har väl dessa frustrationer framställts på så påtagligt fysiskt sätt som i Roger Michells vackra, välspelade och nervpåfrestande filmatisering av en av Jane Austens allra svartaste romaner. Det outsagda blir närmast outhärdligt och det som sägs betyder nästan ständigt något helt annat; undertexterna, människor emellan, är så många, invecklade och svårtydbara att huvudpersonerna i sina försök att komma nära sin nästa, istället fjärmar sig allt mer från varandra. Den innersta viljan når aldrig ytan, konfronteras aldrig med en annan människas uppriktighet.Det krävs helt enkelt att någon radikalt bryter mönstret för att den sociala likstelheten skall hävas och när vi talar om radikala grepp i just denna världen, ja då pratar vi om att exempelvis höja rösten en tusendels decibel. Eller gå ut genom en dörr två sekunder för sent eller för tidigt. Skådespelarna Amanda Root (Anne Elliot) och Ciaran Hinds (kapten Wentworth) är lysande i sina ledande roller. Ja, här finns rakt igenom ett skådespeleri i världsklass. Brittisk film känns mer vital än på länge -- men med det grundmaterialet, i form av bländande skådespelare, lyhörda regissörer och en stabil manustradition, blir det kanske till och med svårt att misslyckas...?!