Classic ockult skräck, ett ondskefullt spöke bor i en spegel med världshistoriens kanske fulaste ram, i århundraden har spöket terroriserat speglens olika ägare, ofta med makaber död som utgång. Och när spegeln kommer i händerna på en trevlig kärnfamilj någon gång på 90-talet sker samma sak, mamma och pappa dör, sonen Tim hamnar på mentalanstalt och dottern Kaylie slipar på hämnd. Så börjar filmen och sedan får följa två parallella historier, dels skeendet då på 90-talet när familjen kom i kontakt med spegeln, dels i nutid, när Tim släpps från anstalten och Kaylie bestämt sig för att det slutligen är dags att göra upp med heminredningsartefakten.
I sin konventionella fantasy-tappning är Oculus helt okej, de dramaturgiska greppen väntade och känslan för syskonen tudelad. Mest tillfredställande är egentligen att se hur Kaylies tro på att ett par vetenskapliga säkerhetsprocedurer ska hindra spöket från att fucka med hennes hjärna, som en sorts överrationell vetenskapsman i mötet med det påhittade övernaturliga. Riktigt obehagligt blir det dock aldrig, möjligen lite blodigt ibland.
