Och han älskade dem alla

Regissören Gary Fleder är en voyeur. Sannolikt inte i termens psykologiskt kliniska uttolkning men definitivt i syftningen kopiator - en regissör som tittar hänfört på kollegors framgångsrika verk och där anar sig till hur publiken ska lockas. Visst, han är fortfarande ny i långfilmsbranschen, och kanske är det så att han blir tilldelad ruttna manus, men faktum kvarstår: hans första film, Things to Do in Denver When You're Dead (1996) var en osmidig efterapning av det tidigare 90-talets många independentfilmer med hårda killar med stora pistoler och underliga namn, Fleder fick med just detta nämnda men knappast något annat. I Och han älskade dem alla är det milt sagt inte bara Morgan Freeman och de mörka nyanserna som får oss att associera till 1996 års mest suggestiva film, Seven. Den mjäkiga och okonventionella titeln till trots är detta alltså en thriller där ytterligare en massmördare, med sedvanligt makabra och oortodoxa knep, gör klotet marginellt mindre trångbebott.Genrens lockelse på många, undertecknad inräknad, är i sig ett mysterium. Trötta kvasi-freudianska teorier likt; vi har alla djuret inom oss, gör ingen succé hos zoologer som sällan, antagligen aldrig, har hört talas om grävlingar, exempelvis, som mördar efter zodiaken och sedan sparar likfötter i en kall del av grytet. Mer sannolikt är att vi här bjuds in i samma känslor som vi hyste inför Hans och Gretas dust med häxan i pepparkakshuset. Okänd, svart kraft med omätbar ondska som, om vi inte skärper oss, med stor sannolikhet kommer att separera oss från våra föräldrar. Man blir med andra ord skrämd, och det är rätt angenämt. Här är det dock mest Fleder som verkar vara rädd; främst för att avvika från den mall som någon uppenbarligen har satt i hans hand. Han gör det emellertid en gång, vid slutet, men då är det tyvärr en avstickare åt fel håll, mot patetikens marker. Fleders tendens att kopiera och spela säkert gör å andra sidan inte heller att han trampar i några grövre klaver, varför han, tillsammans med den rutinerade Morgan Freeman, åtminstone ser till att hålla sig ovanför genrens lägsta divisioner.