Noll tolerans

Inledningen är faktiskt en nagelbitare. En vansinnesjakt i bil, suggestiva kryssklipp och ett hätskt pådrivande ljudspår. Därefter ett dramatiskt klimax där Jakob Eklunds kriminalare skjuter ner en av två rånmördare. Den andre undkommer. Thrillergudarna ska veta att jag efter detta höll alla möjliga tummar i förhoppning att resten av filmen skulle hålla vad det uppfriskande anslaget lovade. Vi är ju inte precis bortskämda med bra kriminalfilm i detta land. Hassel, Wallander, Beck och de andra sentida lagväktarna må föra sina filmiska omgivningar till tittartoppen men några mästerverk är de, milt uttryckt, inte (det har sagts förut, men tåls att upprepas: Bo Widerberg visade med [I]Mannen från Mallorca[/I] och [I]Mannen på taket[/I] att kriminalfilmen faktiskt kan engagera både hjärna och kropp). Det vanligaste problemet är övertydligheten - det vill säga misstron till publikens förmåga att tyda intrigtrådar utan ständig repetition. Och även om det här inte handlar om extrema övertramp som i nu TV-aktuella kalkonen [I]Anna Holt[/I] lider [I]Noll tolerans[/I] av en påfrestande tendens att bokstavera såväl handling som sentens. Värst är de avslutande rättegångsscenerna som med sin rekorderliga mesighet ger intrycket av att filmen är ett beställningsverk från justitiedepartementet. Ställ en thrillerintrig till svars framför domaren och det blir pekoral, det vet vi inte minst från alla moraliska pamfletter från Hollywood. Ovanstående är fakta som ingen god vilja kan kringgå, och följer man tesen att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk är [I]Noll tolerans[/I] bortom all hjälp. Men trots ytterligare försvårande omständigheter, som exempelvis den lite väl konturlösa teckningen av Eklunds plågade polis, drabbas jag inte av den stora leda som brukar infinna sig när någon gör våld på en genre som jag trots allt omfamnar. Den enkla intrigen engagerar åtminstone portionsvis, och det finns tillfällen då det blänker till: oftast är det när Marie Richardson kliver in i bild och ger liv åt den i dessa nazibrottstider allt mer diskuterade frågan om civilkurage kontra privat säkerhet. Det finns helt enkelt ett kunnande och en inspiration dold under allt bråte av schabloner och förenklingar, men trots det: genren lider - och väntar på att någon ska komma som en Widerberg i nöden.