“Att tro att en 15 år lång diktatur i ett politiskt sofistikerat land med en stark fack- och studentrörelse störtades för att en mexikansk PR-kille kom in på sin skateboard och sa ’så här ska vi göra’ är en karikatyr.” Citatet kommer ifrån Genaro Arriagada, mannen som styrde No-kampanjen, den kampanj som i Chile övertygade invånarna om att rösta bort Augusto Pinochet när chansen gavs 1988. I en intervju med New York Times menar han att Oscarsnominerade No är en grav simplifiering av hur det gick till i verkligheten och att den ignorerar den kamp som fördes på gräsrotsnivå.
Ja, som tittare, även utan en djupare kunskap i Chiles historia, får man känslan av att No inte berättar hela sanningen. Men det är också filmens enda problem. Bortsett från det är No ett hantverksmässigt mästerverk där nyinspelat material och arkivfoto existerar i en perfekt symbios. Ibland är det till och med svårt att skilja på vad som är vad. Med hjärnkirurgsprecision fångar regissör Pablo Larraín allt från tidsandan till klädstilarna och det är fröjd att följa de olika filosofierna och tillvägagångssätten PR-männen, bra spelade av Gael Garcia Bernal och Alfredo Castro, har. Utan att avslöja för mycket står de på olika sidor av kampanjen och deras olika tillvägagångssätt ger filmen en kampsportskaraktär där krokar kontras med uppercuts.
Larraín har själv sagt att No bara är ett fragment av historien och att han inte haft ambitionen att göra en ”officiell version” av händelseförloppet. Men det i bakhuvudet kan man som tittare sänka guarden och njuta av en visuellt fulländad film.
