The Ninth Gate

Vi rör oss snabbt genom mörka källarvalv av medeltidskaraktär, passerar genom tunga portar som öppnar sig i sista sekunden; rörelsen är konstant och tveklös. Vid den nionde porten är det stopp. Polanski kan som bekant psykologins abc. Vårt medvetande framstår i drömmar och symbolik ofta som ett hus, i källaren ligger det undermedvetna och ruvar på våra innersta hemligheter. Det är utan tvekan ett imponerande anslag, vi befinner oss i det undermedvetnas katakomber, och anar vad som komma skall: en resa in i ett psykes innersta. Men anslaget ljuger, tyvärr. Eller överdriver. Lovar i alla fall för mycket. Den mentala resan slutar strax efter dess start och några egentliga källare får vi aldrig besöka. Inte huvudpersonens, knappast heller Polanskis. Den dubbelemigrerade polacken (först från hemlandet, sedan - efter anklagelser om otukt - från USA) har tidigare gjort några av filmhistoriens bästa exkursioner i det mänskliga psyket. I [I]Repulsion,[/I] kanske hans bästa någonsin, åskådliggjorde han på ett svårefterhärmligt sätt en människa i upplösning, i [I]Hyresgästen[/I] var tonen mer humoristisk men likväl eggande och i den senare [I]Döden och flickan[/I] var det i form av ett kammarspel. I [I]Ninth Gate,[/I] där Johnny Depp med stor pregnans spelar en bokdetektiv på jakt efter en uråldrig bok som sägs kunna framkalla hin håle, är det emellertid snarare ögonfägnad och övertydlig symbolik än fruktbar insikt som dominerar. Vilket naturligtvis förvånar, och när Polanski slänger in merparten av djävulsfilmernas alla standardattribut är det inte utan att även den mest inbitne Polanski-anhängaren börjar skruva på sig. Inte av obehag. Av genans. Men den kusliga ton som slogs an i början dröjer sig trots allt kvar filmen igenom. Och om en essens skulle kunna dras ur Polanskis många olika filmer vore det just en känsla av oro. En suggestiv och kittlande oro över att såväl psyke som kropp kan rämna när som helst. [I]Ninth Gate[/I] är tyvärr ändå en klar besvikelse, sett såväl i ljuset av hans filmografi som i relation till filmens första timme som i sin stämning av ockult noir-deckare gav hopp om att Polanskis första film på fem år skulle bli till en genuint ärofylld återkomst. Och Lena Olin, nu för evigt type-castad, gör som vanligt ett vandrande raffset med sexuellt habegär.