”Varför sparkar den inte? Är den sjuk?” Rakel är gravid i sjätte månaden utan att hon märkt något. Rumskompisen Ingrid, som just ställt frågan, är lika chockad. Visserligen är Rakels bröst större och hon är besatt av sliskig nectar, men magen är platt. Inga sparkar. ”Nej, den är inte sjuk. Det är bara en fucking jävla Ninjababy som tror att den kan gömma sig och smyga ut efter nio månader.”
Rakel vill inte bli mamma men är för långt gången för abort. Hon börjar leta efter lämpliga lagom rika adoptivföräldrar eftersom ”barn med för mycket pengar blir ofta odrägliga”. Vem som är pappan till barnet är oklart. Mos – den rara aikidoläraren som tampas med vuxna elever som vill slåss som Donatello i Turtles (”han slåss väl med en käpp?”)? Eller den osköna ”Pittjesus”?
Norska Ninjababy undersöker tabut kring kvinnor som inte vill ha barn. Filmen är baserad på Inga H Sætres serieroman Fallteknik, vilket regissören Yngvild Sve Flikke tar tillvara genom inslag av animationer i form av streckfigurer á la David Shrigley. Med rapp dialog och klippning, och quirky karaktärer, ger filmen sken av att vara en ren komedi. Och hjärtlig är den, men även dramatisk, vilket Kristine Kujath Thorp, som spelar Rakel, fångar briljant.
Charmig och allvarlig. Ninjababy är en lätt- och tungviktare som för tankarna till tre tv-serier som skickligt rör sig mellan komedi och drama med en kvinnlig karaktär i fokus: Fleabag (2016), Pure (2019) och danska Limboland (2020). I synnerhet Fleabag – Phoebe Walter Bridges geniala tragedi i komediskrud – är förrädisk genom att lura in publiken i något mörkare än den utger sig för att vara.
Filmens sista minuter lämnar mig ambivalent. Även om Rakels dröm är att bli serietecknare, blir epilogen ett slags gardering som antyder att ett beslut om att inte vilja ha barn bör kunna försvaras med ett giltigt skäl, t.ex. en karriär, och vice versa. På så sätt befäster Ninjababy föreställningen om moderskap, snarare än utmanar tabut kring det.
