Nil By Mouth

Skådespelaren Gary "Ärkeskurken" Oldmans regidebut, Nil By Mouth, förpassar den senare tidens brittiska arbetslöshets-komedier till Buttericks och sätter sig på delad tron bredvid den nyazeeländska, sociala mardrömen Krigarens själ. Oldmans rapport från arbetslöshetens England är inget annat än en smärtande slagserie mot såväl tittarens kropp som själ. Med obligatorisk handkamera, en närgången sådan, och i olika grovkorniga nyanser av grått, målar han upp en hänsynlös, kompromisslös studie av en familj som vadar i alkoholism, narkomani och fysisk och psykisk misshandel. Unge, knarkande Billy bor hos sin äldre syster Valerie, som är gift med den brutale alkoholisten Raymond, som inte bara slår sin gravida fru utan även låter nävarna, och kängorna, gjuta blod ur alla som rubbar hans labila cirklar. Även om den närmaste kretsen kring Valerie förfasas över Raymonds våldsamheter är det tydligt att beteendet är vardagligt i grannskapet, män låter sin frustration över tillvaron gå ut över kvinnorna, så är det och så kommer det alltid att vara. Kvinnornas gemenskap är innerlig men bräcklig, Valeries önskan att träffa någon som är öm mot henne är det ingen som tar på allvar, inte ens hon själv. Det är en utopi. Man lämnar inte sin man när man har ett barn på golvet och ett i magen, inte ens om hans sparkar träffar just på nämnda kroppsdel. Oldman visar prov på en imponerande känslighet när han, tillsammans med en briljant ensemble, åskådliggör denna - för oss priviligierade - svårförståeliga logik. Vi hatar och fruktar med viss rätt den stenhårde mannen men får även, i några svettigt ansträngande scener, se ytan krackelera - åtminstone temporärt. Oldman går inte så långt som till förståelse men erbjuder en möjlighet till insikt. Inte minst om det sociala arvets förbannelse: han ger följdaktligen barnen en central plats i berättelsen, inte i bildrutan, där är de alltid i periferin, men väl tematiskt. Det omgivande kaoset speglas i deras blickar och miner. Stumma suger de in erfarenheter och trauman och bygger upp beteendemönster som med stor sannolikhet, om några decennier, kommer att försätta dem i samma miserabla situation. Nattsvart, var ordet - och slutet, som talar med försåtligt kluven tunga, lämnar en bitter eftersmak i munnen. Fiktionen är slut men livremmen svingas fortfarande med obruten kraft.