Tvillingarna Jeanne och Simon får mamman Nawals testamente slängt i sina ansikten. Dokumentet bifogar två förseglade kuvert som morsan vill att hennes vuxna barn nu ska leverera till en bror de inte visste fanns och en pappa de trodde dött.
Nawals dödsönskan tvingar iväg dem på en tripp till hemlandet för att göra detektivarbete. Samtidigt hoppar filmen tillbaka i tiden för att berätta mammans historia från krigets Palestina.
Trots att hon brutit mot familjens hederskultur skonas hon från att bli dödad. Men så småningom blir hon själv mördare för de kristna extremisterna. Hon har inget val. All skit Nawal går igenom är, förstås, effekter av en meningslös större konflikt. Det är snårigt skrivet men man sugs in djupt. Jag skakar av obehag, lipar och blir arg över morbida orättvisor. 90 procent av filmen är ett riktigt mästerverk. Sedan kommer slutet: en bisarr och långsökt twist med noll respekt för karaktärsutveckling gör att berättelsen faller sönder som en blöt limpa. Det är den ledsnaste sortens konst: den som vill, men inte klarar av att förändra någonting.
