När den unga Clara är på väg hem en natt stiger en mörkklädd gestalt plötsligt fram och kastar tändvätska på henne och sätter därefter eld på henne med en tändare. Dagen efter läggs fallet på den nytillträdde mordutredaren Yohans bord och han börjar intervjua misstänkta. Ganska snart har han dock en drös med potentiella gärningsmän som alla verkar ha haft motiv för att mörda Clara men det är desto svårare att bevisa att någon av dem faktiskt gjort det.
Natten till den 12:e är en spännande film. Den är visuellt snygg och gör de små stunderna trovärdiga med vardagligt småprat om allt från en kopiator som gått sönder till att någon blivit lämnad av sin fru eller ska gifta sig fast de bara är 21 år. Bastien Boullion är väldigt bra som huvudrollen Yohan som blir känslomässigt engagerad i fallet med Clara och försöker ta ut sin frustration över fallet med att cykla varv efter varv i en rund cykelbana.
Filmen är baserad på delar av Pauline Guénas bok 18.3 – A year with the crime squad, en dokumentärroman som författaren skrev med hjälp av Versailles brottsrotel. Och det är intressant att se en deckare utan upplösning som kastar ljus på hur många mord som faktiskt aldrig löses. Det enda kvinnliga utredaren säger också i filmen att det är konstigt att de flesta mord både begås av och utreds av män och det är ord som känns kännetecknande för den värld som filmen visar.
Men även om det redan i förtexterna sägs att fallet aldrig klaras upp känns det ändå som att berättelsen dalar mot slutet. För man börjar ju försöka lägga märke till ledtrådar och gissa vem mördaren är. Men när sedan inget spår riktigt tycks leda någonstans känner man sig lite lurad. Och visst får bristen på svar en som tittare att djupare förstå Yohans frustration och filmens budskap om hur hemskt det är att så många mord, på inte minst kvinnor, aldrig löses. Men detta budskap sägs lite väl uttryckligen flera gånger i Natten till den 12:e. Och det gör att jag känner att jag mer får denna slutsats nedkörd i halsen än att jag hittar fram till den själv, vilket känns synd.
