Harry Styles återvänder till film för andra gången det här året i My policeman. Denna gång har han rollen som polismannen Tom i 50-talets Brighton i England. Men det är inte där berättelsen börjar. Filmen inleds på slutet av 90-talet, där anländandet av Patrick (David Dawson) river upp saker från det förflutna i Toms äktenskap med hans fru Marion (Emma Corrin). Efter att Patrick fått en stroke erbjuder sig Marion att bli hans skötare, men när hon hittar hans dagböcker går det osagda mellan Tom och Patrick hon försökt bortse från inte längre att ignorera.
Berättelsen är baserad på Bethan Roberts bok från 2012. Tittaren kastas mellan 50- och 90-talet där vi bit för bit får se triangeldramat mellan Tom, Patrick och Marion vecklas ut. Även om intrigen inte känns särskilt ny, är porträtteringen nyanserad, öm och kryper under huden på ett sätt som jag inte tycker mig ha sett förut. Det är ingenting som censureras bort, varken av det fula eller fina. Det finns inte heller någon skurk eller hjälte, utan som tittare kan man sympatisera med alla tre perspektiv.
Rollbesättningen av de äldre och yngre versionerna är dessutom exemplariskt övertygande. Den här typen av mer lågmälda film visar sig också passa Styles skådespelande bättre. Även om han kanske inte är så själfull och inte kan mäta sig med Corrin eller Dawson, passar det i det här fallet bra med Toms naiva och avslagna sätt.
Trots att filmen är rätt segdragen, och det känns som att övergången från roman till film lämnat ute mycket, ekar karaktärernas livsöden kvar när filmen är slut. De har verkligen lyckats berätta det som är ett viktigt historiskt dokument från en inte alltför avlägsen tid på ett sätt som gör att man vill lyssna.
