Murder at 1600

Det är lite märkligt, men vissa filmer kommer man att uppskatta mer för det som de inte har, än för det de har. Så är till exempel den amerikanska polisthrillern så nerlusad med klichéer att när det väl dyker upp en film i genren som undviker flera av dessa givna fällor, då uppskattar man den för just detta. Om detta sen är bra eller dåligt, ja det vet jag inte.Murder at 1600 är en film där manusförfattarna uppenbart lagt sig vinn om att låta bli att trampa i några av de mest upplagda fällorna. Vi har inte det tröttsamma munhuggeriet mellan den svarte och vite snuten, trots att Wesley Snipes huvudroll har en vit kompanjon. Och vi får heller inte den förväntade utgången mellan Snipes och Diane Lanes Secret Service-agent. Men, bäst och viktigast av allt, vi blir lurade både en och två gånger i vår tro om vem som är mördaren på nummer 1600 gatunumret för Vita Huset i Washington.Där, på damtoaletten, hittas en ung, kvinnlig anställd nämligen mördad en sen kväll. Wesley Snipes mordutredare får i uppdrag att lösa fallet men upptäcker strax att Secret Service och husets säkerhetsansvariga ljuger och undanhåller bevis och gör allt för att hitta en snabb och enkel lösning på fallet. På sedvanligt vis leder spåren naturligtvis högt upp i den politiska maktens topp herregud, vi är ju i Vita Huset men motivet är mer sofistikerat än vad vi först låter oss vilseledas att tro.Det är inte dumt när ens fördomar faller utanför ramen. På pappret fanns det inte mycket som talade för den här filmen men Wesley Snipes överraskar med att göra sin mest återhållna och mest trovärdiga roll så här långt i karriären. Och regissören Dwight Little som för evigt har smutsat ner sitt rykte med den fascistoida smörjan Dödsmärkt (med Steven Seagal) och miljöpekoralet Rädda Willy 2 visar sig vara kapabel att berätta en stundtals riktigt spännande thriller. Och jag, fördomsfull recensent, lockas plötsligt att sätta ett långt högre betyg än vad jag anat. Som det kan bli.