Mumien

En attackerande mumie är, som sådan, egentligen inte en speciellt läskig eller hotande uppenbarelse; en stapplande, ovig och framförallt mycket död egyptier borde inte kunna göra mången fluga förnär - istället är det hans nedärvda, magiska, odödliga och över allting härskande kraft som får medmänniskan att darra. I den 67 år gamla originalfilmen (där Boris Karloff gjorde den odödlige Imhotep) löste man visualiseringen av denna osynliga kraft med att offren blev glosögda, tog sig för halsen i fasa och sedan föll livlösa till marken. En av anledningarna till att vi nu återser den rastlöse 3000-årige mumien på duk är självklart att det idag finns en helt ny och potent arsenal av tekniska hjälpmedel till att trovärdiggöra mumiens magiska förmågor. Nu kan vi få se det som förut bara antyddes. Det kanske inte låter som ett skäl gott nog att spendera många miljoner dollar på ytterligare en film som, enkom genom sitt val av tema, är dömd att förpassas till B-filmsligan. Men faktum är att det håller ganska långt. För även om det vid gräshoppsattackerna, panoreringarna över den gamla egyptiska staden eller Imhoteps metamorfoser, är tydligt att de bilder vi ser är datorgenererade, är det likväl en smärre fröjd att skåda dem. Men skrämmande är de definitivt inte. Stephen Sommers (regi och manus) har insett att tiden då skräckfilmen kunde skapa mentala trauman hos publiken är förbi och har därför istället, likt mången annan filmfegis, siktat in sig på undergenren äventyrsskräckkomedi; och har sålunda skapat ett möte mellan Indiana Jones och [I]Army of Darkness[/I] (trean i [I]Evil Dead[/I]-serien). Likt den senare är det inte de dolda kvaliteterna som här ska få oss alerta utan de fullt upplysta kvantiteterna. Imhotep dyker tidigt upp i full skepnad - som en slemmig version av Terminator (i ettan, när Schwarzenegger har blivit av med kläder och vävnader) - och förlorar så all potens, och mot slutet ploppar det upp det ena benranglet efter det andra som stapplar omkring bland pyramiderna med utsträckta armar i försök att fånga den flinke hjälten (Fraser) och hans rådjursögda hjältinna (Weisz). Men fånighetströskeln är passerad långt innan dess, kontraktet påskrivet och brasklappen utdelad: De som här inträda, göro detta i vetskap om att slem, dåliga skämt och autonoma kroppsdelar skola komma deras väg.