Mulàn

Efter visningen föreställer jag mig hur en miljard kineser cyklar omkring och nynnar Livet har sin goda stunder. Kina har de senare åren som bekant alltmer börjat öppna sig mot väst och de stora europeiska och amerikanska företagen gnuggar händerna; plötsligt ser man en miljard nya kunder för sina produkter, kanske en halv miljard kineser med en Big Mac i näven. Sett ur detta perspektiv känns det inte som en slump att multinationella jätten Disney låter sin nya hjältinna vara kinesisk - här finns biljetter och kepsar att sälja. De bestialiska Mongolerna hotar Kejsaren och varje hushåll i Kina måste upplåta en manlig familjemedlem till den kejserliga hären. Lilla Mulàn har ingen bror så hennes, i tidigare krig, sårade pappa måste ut och rädda familjens ära. Mulàn inser att hennes far kommer att dö om han tvingas dra ut i fält och norpar därför pappans rustning och inkallelsesedel och ger sig ut i krig. Med sig har hon en av familjens skyddsandar, den lilla kaxiga draken Mushu (Eddie Murphy). Animationerna är i vanlig ordning av hög klass, inte minst mastodontscenerna är maffiga, och jag noterar tacksamt att Mulàn inte, likt de senare årens kvinnliga Disney-hjältar, är en yppig Barbie utan snarare, nästan, har mänskliga drag. Hennes käresta, soldaten Chang, är dock lika fyrkantigt atletisk som alla andra tecknade manliga hjältar. En önskan att Disney, likt förr i tiden, skulle våga skildra pojkar som pojkar ser ut, gängliga och oproportioneliga, är tyvärr futil - karaktärer som Mowgli, eller Arthur från Svärdet i stenen, är en omöjlighet idag. Men hur skickliga animatörerna än är kan de inte dölja att barnvänligheten sedan länge har fått maka på sig; den knubbiga charmen är nu närmast som bortblåst till förmån för ett evigt flirtande med de medföljande föräldrarna. Visst är det uppenbart att Eddie Murphy slutligen har hittat en nisch där hans påfrestande personlighet kommer till sin rätt, men de skämt som han (och hans svenska motsvarighet i den dubbade versionen) levererar går oftast långt över barnens huvud, och detta medan vi vuxna knappast hittar någon större glädje i den naiva intrigen. Ett gott ting som skulle kunna komma utav en framgångsrik invasion av Kina vore att Disney då anser sig ha en tillräckligt stor barnmarknad för att vända åter mot en rent barninriktad filmproduktion.