På engelska finns det sardoniska uttrycket ”No good deed goes unpunished”. Mrs. Harris Goes to Paris är antitesen till det. I denna films värld leder snällhet alltid till den bästa av karma. För detta är en feelgood på en nivå där man måste använda ”kattpurrande” och ”gräddbakelser” som liknelser för att bäst beskriva tittarupplevelsen. Det är old school mysfilm där du aldrig behöver vara rädd för att något ont kommer hända dig. Och det är så uppskattat!
Mrs. Harris är en äkta hårt arbetande hushållerska (med gatuslang och hela kitet) i 1950-talets Storbritannien som får en dröm om att äga en alldeles egen haute coutureklänning från Christian Dior. Hennes dröm tar henne till Paris där fransmän och fransyskor får uppleva hennes avväpnande arbetarklasscharm. Filmen är baserad på en bok av amerikanen Paul Gallico (originaltiteln var dock Mrs ’Arris Goes to Paris för att riktigt accentuera hennes klasstillhörighet) och har tidigare kommit i en version med Angela Lansbury i huvudrollen.
Leslie Manville är fabulöst bra som Mrs. Harris. Hur rosa molnigt än filmen vandrar så behåller Leslie ett emotionellt djup som ständigt påminner dig om var den solida (och i filmens Paris fall väldigt smutsiga) marken är någonstans. Även om det framförallt är en måbra rulle så puttrar konstant klassperspektivet och Sartre for dummies filmen igenom. Visst är vi mer än vår klass? Mer än vårt yrke? Och visst gjorde Dior fantastiskt vackra klänningar som i filmen bärs av vackra människor. Mrs. Harris må ibland vara frustrerande naivt godhjärtad, men det är också en sådan naivitet som kan vara så otroligt betryggande och välkomnande. Mrs. Harris Goes to Paris är mysfilten i vintermörkret.
