Journalisten Gareth Jones har sitt yrke som personlighet. I jakt på att blottlägga sanningen, som i Gareths ögon är definitiv och okuvbar, får han korn på en story om svälten i Ukraina och hur Stalin försöker mörklägga det för omvärlden. Filmen utspelar sig i en kontext som är gammal skåpmat för perioddramer och TV-produktioner: 30-talets politiska oro med Hitler och Stalins framfart där demokratin nedmonteras i stadig takt.
För att sticka ut ur mängden fläskar Agnieszka Holland på med stilgrepp efter stilgrepp, tillsynes blind för hur illa de fungerar tillsammans. Det är handhållet med skakiga inzoomningar, fast motion, stundom Lubezki-osande följsam kamera och skräning ljuddesign. Allt fångat i dunkel belysning så till den grad man önskar att någon - vem som helst - bara kunde tända en lampa eller två. Estetiken är en osalig blandning av romrussin och ruttna bananer.
Den ukrainska svälten och Jones uppoffringar är filmens kärna och allt runt om, cirka en timmes tarvlig uppbyggnad, känns som en enda lång dödfödd transportsträcka. När han når den ukrainska landsbygden hittar filmen en form som är hyfsat specifik och rak i sitt förmedlande. Som överlevnadsthriller skildras den extrema utsatthet hungern försätter folket i och vad Jones behöver genomlida för att få storyn berättad. Det är i sig inte skildrat med något större hantverk, men det är i alla fall laddat med känslor och intensitet. Det är mer än vad man kan säga om helheten, som trots sin smått desperata blandning av stilgrepp sällan är mer än en sömnig dussinfilm.
