Filmer där huvudpersonerna är för varandra okända, men ändå påverkar varandra genom sina val brukar vara en blandad historia.
För varje Crash, som lyckas hålla i och förvalta alla trådar, finns tio varianter där berättelserna varvas på ett sätt som får en förlossning att verka ickekrystad. Mother and Child hamnar i det senare facket, men ett par fantastiska skådespelarprestationer väger upp. Annette Benning spelar Karen som, 38 år efter att hon adopterade bort sin dotter, fortfarande grämer sig över sitt beslut, alltid sevärda Naomi Watts spelar Karens dotter som nu är en iskall karriärskvinna/mansslukerska och underskattade Karen Washington är Lucy, en kvinna utan förmågan att få egna barn och som funderar på att adoptera.
Vid en första anblick är detta en chick flick, fast för 35-plussare med tickande biologisk klocka, men Mother and Child tar tid på sig, bygger flerlagriga karraktärsporträtt och undviker (för det mesta) de mest uppenbara klyschor. Jag älskar dessutom att den inte gör någon poäng av att stereotypisera svarta och vita, men ställer mig tveksam till vad filmen säger om adoption och fäders rätt till att få ha en relation med sina barn.
