Cannes älskling Naomi Kawase (Under körsbärsträden) har blivit både hyllad och utskälld för sin kitsch och sockriga sentimentalitet. Att det ligger i betraktarens öga är ju till stor del sant, och Kawase leker vördnadsfullt med den tanken. I Mot solnedgången bjuder hon in till ett nytt sätt att se.
Makrillmoln på en hög himmel, gatornas virrvarr och minspelet hos människorna på väg till jobbet. Misako (Ayame Misaki) lägger märke till allt. Hon livnär sig som filmtolk för synskadade, men är osäker på vart hon ska rikta blicken för att fånga essensen. Inför en kommande filmpremiär har hon regelbundna möten med en panel av icke seende filmälskare. De bidrar med minst sagt skiftande respons. Hennes hårdaste kritiker är Nakamori (Masatoshi Nagase), en fotograf som håller på att mista sin syn och med den, är han rädd, också sin själ. Han anklagar Misako för att tvinga på andra sina egna tolkningar och kväsa deras fantasiförmåga. I ett svagt ögonblick kontrar hon sårat med att det kanske är han som inte har någon.
Det behövs inga ledstråk för att komma fram till att de två så småningom kommer att finna varandra. Men inte är det via dialogen som mest liknar små öar av tomma ord, kanske en kommentar till hur bristfälligt det verbala språket är? Bara ett komplement till våra dominerande sinnliga organ. Arata Dodos foto är metaforiskt på ständig jakt efter det flyktiga: ljuset, minnet, livet självt. Kameran skiftar medvetandet hos mig som betraktare vilket blir som tydligast när bilden plötsligt grumlas. ”Jag vill inte sluta se, inte glömma”. Orden ekar kvar när jag kliver ut igen på gatan, ut i den bleka aprilsolen.
