Ensamstående mamman Saori anar ugglor i mossen när hennes son Minato uppträder på sätt hon inte känner igen. Han kommer från skolan med sår, klipper av sitt hår, och flyr vid tillfällen hemifrån för att hittas kringvandrandes i skogen. Saori pekar sonens udda beteende på hans lärare Magister Hori som en pressad Minato till slut påstår är skyldig. Saori fortsätter gräva för att nå rättvisa, men innan hennes ihärdighet ger resultat skiftar det narrativa fokuset till Magister Horis perspektiv, och vi får lära oss att sanningen inte är helt lik den Minato beskrivit.
Regissören Hirokazu Kore-edas senaste film är en magnifik historia, berättad genom tre olika perspektiv som alla bjuder på unika inblickar i den presenterade situationen. Snarare än att synvinklarna konventionellt agerar pusselbitar för ett slutgiltigt avslöjande ställer manuset medvetet fler frågor än det besvarar. Kore-eda lägger mycket vikt vid subjektiva tolkningar, visuellt märkbart i hur de tre akterna framhäver olika stilmodus för att signalera perspektivens skillnader. Filmskapandet är mästerligt, i en berättelse minst lika starkt familjedrama som spännande mysteriethriller. Det är också en otroligt snygg film, vackert fotograferad i magiska miljöer.
Ytterligare kan Monster ståta med komplexa karaktärer förhöjda av fantastiska skådespelarinsatser. De två ledande barnskådespelarna Soya Kurokawa och Hinata Hiiragi gör det felfritt, med rollprestationer som briljant kanaliserar hur lekfull energi samt barnasinne kan begränsas av utomstående omständigheter. Med sin helunika känsla och sitt innoverande berättande är Monster en av årets mest mångfacetterade tankeställare.
