På en isolerad colombiansk bergstopp drillas ett gäng ungdomar till gerillasoldater av en kortväxt man kallad Budbäraren. Där finns även en kidnappad kvinna och en mjölkko, båda lämnade i gerillans våld. Innan sin avfärd understryker Budbäraren främst vikten av att ta hand om kon, men hinner även välsigna äktenskapet mellan förbandets ledare och en av dess två kvinnor. Senare samma natt resulterar ett hedonistiskt bröllopsfirandet i kons död, vilket utlöser en händelsekedja som snart leder gruppen djupt in i djungeln.
Manusförfattaren och regissören Alejandro Landes Monos är en färd in i ett slags mörker, vilket kan låta lite uttänjt och nött givet filmens tropiska andra akt. Djungler är ju en återkommande destination för filmiska vansinnesfärder – Apocalypse Now (som efter ytterligare en ny klippning går upp på bio igen nästa vecka), Fitzcarraldo och Moskitkusten är bara några exempel där isolering och väderlek lett till kaos och fördärv. Skildring av väderförhållanden hör dessutom till höjdpunkterna i Landes film. Vinden som pinar bergslätten, vätan som tycks tränga in överallt, eller solen som bränner genom lövverken, varje skiftning går nästan att ta på.
Med vädret skiftar också stämningen i gerillaförbandet som pendlar mellan oskuldsfull lek, trånande nyfikenhet, avundsjuka och våldsam ritual. När en femtonårsdag firas med femton piskrapp framstår vips tonårsgrupptryck som en indoktrineringsmekanism.
Födelsedagsbarnet, vars nom de guerre är Rambo (Sofia Buenaventura), ska komma att leda oss genom en film som stundtals är befriande riktningslös. Trots att tematiska jämförelser med Flugornas herre också ligger nära till hands skriver Landes aldrig publiken på näsan. Andra stunder kan den febriga färden lika gärna kännas uddlös. Men rätt var det är rycker Monos dock våldsamt tag igen, och jag förlorar mig i Jasper Wolfs vackra bilder en lite stund till i taget. Ibland krävs inte mycket mer behållning än så.
