Det är något visst med konstnärer, de vet verkligen att njuta av livet! Så impulsiva, så lynniga - men ack, samtidigt så självdestruktiva. Montmartre i början av förra seklet är i [I]Modigliani [/I]en Aristocats-version av Paris konstnärskvarter. Här står munspelare lutade mot affischpelare, det halsas ur vinflaskor i regnvåta kullerstensgränder och fallna kvinnor rör sig mellan stadens portar i skydd av mörkret. Tavlor målas naturligtvis med fördel på hustak med Eiffeltornet i bakgrunden. Andy Garcia spelar den italiensk-judiske konstnären Amadeo Modigliani som är high on life trots begynnande tbc och ett oklart hat till Picasso. På stamkrogen håller Picasso hov omgärdad av dåtidens artistiska elit, från Kisling och Soutine till Max Jacob och Cocteau. Det liknar mest en sådan där tavla med alla tiders Hollywoodstjärnor samlade vid en lång bardisk. De berömda konstnärerna och karaktärernas inbördes relationer presenteras på smidiga sätt som att inleda meningar med "Jag, Diego Rivera", "Du är min dotter" eller att någon ropar "Gertrude!" medan någon annan utbrister "Madame Stein!". Aha, på så vis.
Annars målas det förvånansvärt lite, särskilt med tanke på att Modigliani i verkligheten målade 25 porträtt bara av sin älskade Jeanne. Bortsett då från en totalt oförklarlig och fullständigt motbjudade [I]Moulin Rouge [/I]- sneglande scen då man till något slags Enigma-soundtrack skildrar hur deltagarna i den stora måleritävlingen kämpar med sina verk. Dukar sparkas ursinnigt omkull, flaskor töms och det actionpainting-slafsas med penslar som ursinnigt far över duken - och när vi ser resultatet är det prydliga små verk som skapats: en ung flicka, två åldriga soldater, Frida Kahlo i en järnbur.
Märkligast är ändå den galenskap som Modigliano påstås gå ner sig i. Jag ser den inte. Möjligen att han blir lite flottigare vad det lider och att han kanske ägnar lite väl mycket av sin halvvakna tid i opiumhålan på bekostnad av fru och barn. Ibland dansar han även runt som en prostaglandin-hög Kalle Anka iklädd filthatt. Men galen? Njavars.
Agerandet i [I]Modigliani [/I]är beundransvärt konsekvent i sin erbarmlighet - teater när den är som sämst med idel yviga gester utan att något någonsin blir sagt. Och man får ingenting veta om vad som driver dessa människor, varför de valt konstnärslivet, vad som inspirerar dem, varför de söker sig ner i drog-, sprit- och människomissbruket.
Det här kan mycket väl vara det risigaste konstnärsporträtt jag sett på film. Och då har jag ändå vaga minnesbilder av Daryl Hannahs pyrotekniska installationer i [I]Legal Eagles.
Premiär 1 juli[/I]Skådespelare:
Regi:
