På den isländska landsbygden står Inga, en medelålders kvinna som drömmer om ett liv i stan, plötsligt ensam med en skuldsatt mjölkgård. När hennes man Reynir hastigt omkommer i vad som liknar en singelolycka, förväntar sig ingen i hennes omgivning att hon ska driva gården i egen regi. Allra minst det korrupta jordbruks(mans)kooperativ som med invecklade kontakter, hot och trakasserier styr det lilla samhället Skagafjörður.
Med Mjölkkriget är den isländske regissören Grímur Hákonarson, känd för sin Cannesprisade dramakomedi Bland män och får tillbaka. Än en gång är den isländska landsbygden i fokus med sitt karga landskap och mättade färger. Men förutom det är Mjölkriget som baseras på verkliga händelser en mindre komisk och verklighetstrogen berättelse om det lilla livet och hur vardagen kan se ut för lantbrukare på en avbefolkad ort.
Inga är en envis och robust kvinna som växer i slitsam motvind. Arndís Hrönn Egilsdóttir fångar Ingas gradvisa förändring från hjälplöst sörjande hustru till handlingskraftig stridskämpe. Hennes kamp för att få rätt och sätta dit den mansdominerade kooperativmaffian som styr bygden med fast grepp är fylld av smittsam revanschlusta. Men trots Egilsdóttir medryckande insats, har jag svårt att helt intressera mig för den infekterade mjölkproblematiken.
Det är som att någonting saknas. Vad är inte helt tydligt, men kanske en fördjupning eller ett mer mångfacetterat porträtt av böndernas gemensamma kamp skulle stärka filmens framåtrörelse. Inga kämpar visserligen på, men redan från inledningen vet jag att hon inte bara vill, men är på väg någon annanstans, långt bort från inskränkta lilla Skagafjörður.
