Mitt liv som popstjärna

Den amerikanska tv-serien [I]The Lizzie McGuire Show[/I] har visat sig vara ett effektivt sätt att tjäna pengar på tonårspubliken. Den har redan fött fram två olika merchandisingkoncept (ett kring rollfiguren Lizzie McGurie, ett annat kring skådespelerskan Hilary Duff). Nu har Disney producerat tv-seriens långfilms-spinoff, som dessutom är tänkt att ge fröken Duff en flygande start i popstjärnekarriären. Man behöver inte ha läst Alicia Quarts [I]Branded[/I] för att genom-skåda marknadsstrategierna bakom [I]Mitt liv som popstjärna[/I] - det räcker med att genomlida den lövtunna intrigen. För att motivera publiken att lämna tv-soffan utspelas filmen på en skolresa till exotiska Rom. Här upptäcker Lizzie att en av Italiens största popstjärnor är hennes exakta dubbelgångare. Innan man hinner säga Fontana di Trevi är flickan från dörren intill indragen i en soppa som innefattar en lögnaktig smörsångare, vespafärder i trånga gränder och en snabb-genomgång av Roms sevärdheter. Sist men inte minst trummas den klassiska Disney-lärdomen in, att kändisskap och lyx aldrig går upp mot äkta vänskap. Samtidigt som Lizzie får förverkliga målgruppens hemligaste Fame Factory-drömmar när hon i filmens slutscener får uppträda inför en jublande konsertpublik på... Collosseum, var annars? Svenska tonårskonsumenter har hittills bara kunna följa Lizzie på Fox Kids, men arketyperna i filmen är så grovhuggna att inga egentliga förkunskaper om figurerna behövs. Bara en tolerans inför visdomsord som: "tjejer som tror att de vet allt är bara jobbiga". Det finns inga som helst skäl att se den här filmen på bio, kidsen borde hyra den på video istället. Då kan man snabbspola.