Mission To Mars

[I]Mission To Mars[/I] är Brian De Palmas första Science Fiction-film. Efter halvlyckade [I]Snake Eyes[/I] tar han nu sin tillflykt till framtiden och rymden. Närmare bestämt till år 2020 och den första bemannade rymdexpeditionen till Mars. När de modiga astronauterna, efter sex månaders resa, kommit fram till den röda planeten så förolyckas expeditionen under mystiska omständigheter och all radiotrafik med jorden upphör. En räddningsexpedition skickas till undsättning, bara för att upptäcka att det inte är någon vanlig naturkatastrof eller tekniskt fel som drabbat den första expeditionen. Istället står de, bokstavligt talat, inför jordelivets själva ursprung. Science Fiction är en filmgenre som ofta drabbas av intellektuella magplask. Därför är tålamod och överseende två av de egenskaper som ett SF-fan snabbt skaffar sig. Om en film bara andas tillräckligt mycket mystik och stort äventyr (och kanske innehåller en och annan cool specialeffekt) så är man beredd att förlåta det mesta. Därför står man ut med [I]Misson To Mars[/I] styltiga öppningsscener, de träiga machomännen, hissade amerikanska flaggor och meningslösa skrytscener som mest går ut på att visa vilka fina tyngdlöshetseffekter man haft råd att göra. För trots svagheterna och ett lågt tempo så bjuder ändå berättelsen om expeditionernas vedermödor på lite välgjorda effekter och kittlande utforskarkänsla. Problemet blir, som alltid när karaktärer i film fått kontakt med utomjordiska existenser, upplösningen. Ska regissören välja den vaga, lite symboliska lösningen med siluetter mot starkt ljus eller lämningar efter en svunnen civilisation. Eller ska han köra racet fullt ut och hoppas på att budgeten för mask och kostym räcker till för att imponera den kräsna publiken. De Palma väljer att kombinera de två, och lyckas på ett ögonblick förvandla vad som var en hyfsad actionfilm till en platt och övertydlig predikan om livets uppkomst på jorden. Värst blir det när han i rask takt, 84 sekunder för att vara exakt, förklarar evolutionen på jorden. Hur man kan göra ett ämne som egentligen är fascinerande så ointressant, är den enda existensiella tanke som följer med en efter att man sett [I]Mission to Mars[/I].