Auggie (Jacob Tremblay) är född med en ovanlig ansiktsdeformation, vilken han döljer bakom en stor astronauthjälm. Han undviker kontakt med främlingar och håller sig helst hemma där hans mor (Julia Roberts) står för undervisningen.
Med R. J. Palacios roman Undret som förlaga har Stephen Chbosky för avsikt att göra en film om snällhet, och mycket riktigt är det en snäll film vi får se. Visst får Auggie några tuffa dagar i plugget, men för det mesta är det i stället trivsamt och hjärtesnörpande – snudd på tillrättalagt. För en elvaårig biobesökare kan det säkert kännas upplyftande med en sådan skildring, och även jag slås flera gånger av övertygelsen om att Mirakel är en viktig film. Ändå är det något som skaver. Auggie är inte bara ett sjusärdeles begåvat barn som besitter enorma mängder charm, humor och kunskap inom naturorienterande ämnen, det ska också manifesteras på de mest övertydliga vis. Som om särbegåvning skulle vara ett krav för att bli omtyckt när ens yttre inte smälter in i den bleka massan. Har inte den filmen gjorts tillräckligt många gånger?
Glädjande är i stället hur Chbosky förvaltar romanens skildring av människorna i Auggies närhet, i form av små parallellberättelser som vävs samman med helheten. Särskilt uppfriskande är porträttet av storasystern Via (Izabela Vidovic), som känner sig förbisedd när hela världen tycks kretsa kring hennes lillebror. Där lyckas Mirakel, om än blott för ett ögonblick, ge en mer nyskapande bild av den svärta det medför att inte vara som alla andra.
