Min bäste väns bröllop

Skribenterna Julianne och Michael var en gång i tiden ett par och när de skildes åt för nio år sedan lovade de att de skulle gifta sig med varandra om de inte funnit någon annan innan de blivit 28 år. När det bara är någon månad kvar till Juliannes magiska födelsedag, och hon börjar rädas att Michael kommer ihåg avtalet, ringer densamme och berättar att han ska gifta sig. Vilket plötsligt får Julianne att bli intresserad igen. Ordet "bröllop" i titeln signalerar lättsam komedi med romantiska övertoner och ett, efter några intellektuellt inte speciellt krävande turer, lyckligt slut. Producenterna vet det, vi vet det, kommunikationen är enkel och rak. Så också filmen, även om man skulle kunna byta ut dessa värdeord med synonymerna simpel och förutsägbar. Att så skulle bli var å ena sidan oväntat eftersom registolen här innehas av australiske P. J. Hogan som långfilmsdebuterade med rättmätigt framgångsrika och själfulla komedin Muriels bröllop. Å andra sidan är vi ju inte direkt ovana vid att se hur utländska regissörers egenart filas bort vid USA-debuten. Faktum är att denna historia, om någon, är ett exempel på det vanliga fenomenet, och auteurismens motpol: den regilösa filmen. Med detta inte sagt att skådespelarna löper amok alternativt sitter och tänker på annat utan, tvärtom, att filmen är som sprungen ur en industriell automatik. Replikerna levereras när de ska, tyvärr ibland med någon fatal sekunds fördröjning, och de få intrigsvängar som finns är synkade som om de vore klockade av en tidsfascistisk producent (vilket de antagligen är). Därtill ett antal gjutna och trötta schablonscener, som spontan dans respektive dito allsång för att etablera karaktärernas frimodighet. Nå, det är lite kul att se Roberts spela lätt illvillig, men den största ljuskällan utgörs av den i genren obligatoriska, humoristiska bögen, här i Rupert Everetts gestalt (filmmakarna satte efter en testvisning in extra scener med Everett). Visst, rollen är en tacksam publikfriare men inte desto mindre effektiv och upplyftande. Som en espresso efter en tung lunch.