Baserad på den japanska förlagan Taiyô no uta (2006) är Midnight Sun en rar ungdomsberättelse, där man i synnerhet gläds åt den utmärkta kemin mellan huvudrollsinnehavarna. I Bella Thornes tappning blir Katie en självständig och lagom nördig tonårsflicka, som trotsar sitt nedriga handikapp i jakt på drömprinsen. Väl i hans närvaro stakar hon sig, tittar åt alla håll samtidigt och uppträder högst oelegant i sin vilja att verka tuff. Det är dynamiskt, gulligt och trovärdigt. Som den sympatiske tävlingssimmaren Charlie ser vi Patrick Schwarzenegger i sin första större roll. Hans mål med skådespelarkarriären är att inte fastna i sin kroppsbyggarpappas skugga, och bör tas på allvar. Den fagre ynglingen gör nämligen en varmt nedtonad insats, som en sportig Adam Lundgren, och lär kunna se fram emot fler roller som snygg svärmorsdröm.
17-åriga Katie lider av en högst ovanlig sjukdom vid namn xeroderma pigmentosum. För henne är minsta kontakt med solen förenad med livsfara, därför håller hon sig på sitt rum om dagarna. Hon spelar gitarr, skolas av sin ensamstående far och spejar på sitt hemliga kärleksintresse Charlie genom det UV-blockerande specialfönstret. En kväll möter hon Charlie på riktigt och fantasierna besannas. Sjukdomen håller hon, dumt nog, tyst om
Musikvideoregissören Scott Speer har bland annat gjort 3D-dansfilmen Step up revolution och kan mycket väl bli Disney channel-generationens gunstling med denna film. I sin oansenlighet påminner Midnight sun om en gammal vän, den säger inget nytt men duger ändå gott med sin värme och tillgänglighet. Det är oförargligt och, trots den sjukdom som står i centrum, inte särskilt mörkt. Katie bor fint och har både vänner, hobbys och en älskvärd pappa (Rob Riggle) som gör allt för sin dotter. I stället är det de ömsint skrivna och spelade karaktärerna som lurar fram gråten i halsgropen, när Katies kärlekskranka utflykter driver henne allt längre bort från hemmets trygga, ständigt skuggade vrå.
