Metro

Okay, så betar vi av det igen: en lagom asocial polis som blivit spolad av sin tjej; som har ett eget sätt att ta hand om brottslingar; vars kollega och nära vän blir skjuten; som ruttnar när han måste lära in en ny, collegeutbildad, kollega; som blir avkopplad från det fall som han brinner för. Tröttsamt är bara förnamnet. Den som inte, hela tiden, vet exakt vad som skall hända i kommande scen har definitivt inte sett en endaste actionfilm de senaste 40 åren. Observera att detta inte är en överdrift. Eddie Murphy gör polisen Roper som sägs vara en hejare på att förhandla i gisslansituationer. Som åskådare tvivlar man dock på detta rykte eftersom han så fort det tar emot en aning, meddelar att rånaren tyvärr måste avlivas. Detta är emellertid vardagsmat i en genre som är befolkad av hjältar som påtalar hur viktigt det är att lösa konflikter utan våld, samtidigt som de i nästa sekund blåser ut hjärnan på en snattare. Om någon under denna films skapande hade sagt: "men killar, ska det inte finnas något uns trovärdighet eller åtminstone en liten air av logik", hade bubblan spruckit och manuset förpassats dit det hör, i dokumentförstöraren.Men så skedde självklart inte, och det kommer heller inte att ske inför nästa film, eftersom vi har att göra med en industrialiserad process där slutprodukten inte är till för att övertyga, utan att säljas. Detta är faktum och inte något, får man anta, som producenterna skäms för. De gör en film utefter ett tidigare framgångsrikt och mångduplicerat koncept, byter ut några skådespelare och fordon, och litar sedan på att publiken är lika dumma som de är penningstarka.