Men in Black

Men in Black ger begreppet invandring en ny, kosmisk innebörd. Jorden hyser sedan länge ett stort antal legala invandrare från universums alla hörn. De flesta har bekvämt nog förmågan att anta mänsklig skepnad och lever sida vid sida med vanliga människor. De finns dock de som inte kommit hit för att arbeta och betala skatt, parasiter som bara vill oss ont, och det är när dessa är i görningen som Men in Black kopplas in (sedd som en allegori över svensk flyktingpolitik får filmen som synes en extra dimension).Organisationen består av handplockade män som samtidigt som de tackar ja till jobbet raderas från alla tänkbara register och tituleras sedan bara med en initial. Om någon vill sluta tar en kollega fram minnesraderaren och vederbörande vaknar upp efter en lång tids koma. Med andra ord hemligt, mycket hemligt.Den stenhårde K (Tommy Lee Jones) har jobbat länge i gamet, den atletiske spjuvern J (Will Smith) är nyrekryterad. Sålunda inte mycket mer ytterligare än ett bidrag till genren omaka-polis-genren. Kan man tro. Men även om genrebestämningen är riktigt har Men in Black som för övrigt bygger på en amerikansk serietidning med samma namn en vitalitet, en humor och ett tempo som få andra likartade filmer. Plus naturligtvis ett gediget konto för special-effekter av vilket George Lucas' ILM (Industrial Light & Magic) lär få det mesta. Med all rätt. Här tar man konstarten, om man får drista sig till att kalla de visuella effekterna så, in i ett nytt stadie. Det har länge varit känt att bilder ljuger men här gör de det dessutom övertygande. Scenerna från rymd-immigrationskontoret är proppade med underliga uppenbarelser och mystiska manicker. Det som skiljer Men in Black från andra verk fyllda av fyndigheter och datamanipulationer är att regissören Sonnenfeld (Get Shorty, Familjen Addams) inte låter kameran stanna upp och skryta vid varje noggrannt uttänkta, och dyrbara, detalj. Istället passerar vi precis som agenterna genom lokalerna som om det vore något så allmängiltigt som en promenad genom valfri flygplats.Det är överhuvudtaget detaljerna som ger denna annars, i grunden, simpla historia liv. De korthuggna replikerna utskjutna ur Jones bistra anlete, Smiths vinnande, vältimade och komiska begåvning, de många falska aha-upplevelserna: "jaha, det är därför Dennis Rodman ser ut som han gör", några instoppade science-fiction-attribut från 60-talet och inte minst upprättandet av skandaltidningarnas trovärdighet det är nämligen under rubriker likt "Gröna män tog min fru" som de svartklädda hämtar sin, för alienjakten, viktiga information.Det infinner sig visserligen en viss känsla av tomhet när eftertexterna rullar upp. Vi har fått mycken föda för ögonen, stundtals är det som att sitta framför en diaprojektor driven av speed, men filmen lär inte föra en längre existens i mitt närminne. Denna hybrid av action, komedi och science-fiction hyser dock den kvalitet som allt färre renodlade komedier gör humor.