MEN är verkligen inte en film för alla, jag vet inte ens om det är en film för mig. Men efter två dagar så har jag fortfarande inte slutat tänka på den. Det jag vet säkert är att jag älskade upplevelsen att se regissör Alex Garlands nya film.
I den senaste Scream återkommer ett skämt om ”Elevated Horror” eller ”Förhöjd Skräck” – det finns dem som tycker om den senare tidens reflexiva rysare (The Witch, Midsommar, etc.) och dem som gillar den gamla stilens explosiva skräckisar med blod, sex och tårar (Alla helgons blodiga natt, Fredagen den 13:e). Hade jag varit tvungen att välja så väljer med vissa undantag främst det andra alternativet. Jag vill ha kul när blir skrämd. Om du vågar dig ut till biografen för att kolla på MEN så kan jag inte lova en kul upplevelse, men jag kan garantera en minnesvärd sådan i stil med nutidens förhöjda skräckfilmer.
I huvudrollerna syns Jessie Buckley och Rory Kinnear. Den första har hyrt den andres stuga i engelsk landsbygdsidyll för att reflektera över nyligt trauma. Traumat visar sig dock svårare att komma ifrån än först trott, det hemsöker henne i flera former. Formerna spelas av Kinnear som under lager av smink spelar alla de manliga karaktärerna i byn. Både han och Buckley är fullkomligt klockrena.
Manusförfattare och sedermera regissör Alex Garland är en finstämd konstnär. Nästan alltid lämnar han en tänkande. Hans näst senaste rulle Annihilation lovade ett traditionellt narrativ för att senare väja in i ett oförlåtande experimentellt avslut. Med MEN går Garland all in med den experimentella berättarformen, denna gång till starkare och ännu mer minnesvärt resultat. Filmen är en erfarenhet jag sent kommer glömma.
