Mellan två höstar

Det är väl målfoto på om den franske regissören Olivier Assayas är mest känd i Sverige för sina filmer eller för att han var en av tre intervjuare i en bok om Ingmar Bergman för en del år sedan. Bland filmerna vi eventuellt bör minnas hör väl i så fall den skruvade vampyrfilmen [I]Irma Vep[/I] eller möjligen den kvasiexistentiella [I]Paris vaknar[/I], för runt tio år sedan. Vad jag försöker säga är alltså att Olivier Assayas inte nått någon större publik i Sverige. Än så länge. Om man läser mellan raderna i hans nya film [I]Mellan två höstar[/I], så har han inte lyckats nå ut något vidare på hemmaplan heller. En av huvudpersonerna, den döende författaren Adrien, undslipper sig nämligen denna besvikelse vid ett tillfälle. Och som alltid i sådana scener går tankarna till avsändaren. Det är en märklig filmupplevelse det här. Så till vida att jag minuterna efter filmen var påverkad av stämningarna, av det existentiella grubblet, av det filosofiska rundsnacket. Men bara någon timme senare är filmen borta. Bilderna är tunna och blekta, orden och resonemangen ekar svagt. Tydligen hade den ingen större betydelse för mig, tydligen var den mest som ett intressant P1-inslag. Något man lyssnar engagerat på men när hustrun kommer hem någon timme senare - och man förberett sig på en entusiastisk föredragning - så har man glömt vad det över huvud taget handlade om. Så illa är det i och för sig inte med [I]Mellan två höstar[/I]. Den har sina förtjänster i vad man skulle kunna kalla [I]Rohmer-facket[/I]; det är människor i brytningstid, som måste göra val, som inte kan bestämma sig, som inte vet vad de vill, som går i cirklar, som tar ett steg framåt och två tillbaka - och som pratar mest och hela tiden om hur de eventuellt har det. Det är väl genomfört, det är snyggt tvinnat och berättat och framför allt vill jag ge en blomma till Mathieu Amalric som höjer sin huvudroll Gabriel ett snäpp över de övriga i ensemblen. Och även Virginie Ledoyen (Françoise i [I]The Beach[/I]) överraskar med en rolltolkning i flera dimensioner. Det är istället den tredje stora rollen som är filmens bekymmer -- författaren Adrien. En fransk intellektuell, garanterad humorbefriad och för det mesta både dryg och obegriplig. Hans roll är central, i det att någon beundrar honom och någon annan har varit tillsammans med honom. Och till råga på allt är en 16-årig nymfett tillsammans med honom under hans sista månader - vilket är ännu mer obegripligt. Då hjälps det inte att kompositionen sitter som en handske - angelägenheten och trovärdigheten spricker. Och själva helheten, som hade sina små magiska ögonblick, tynar hopplöst bort i evigheten.