De vann publikhjärtan med svenskidylliska Änglagård-trilogin, dansbandsdramat Black Jack och landsbygdsromansen Under solen, men det blev genast pinsamt när det äkta paret Colin Nutley och Helena Bergström skulle tuffa till det med kriminaldramer och rock n roll. Nu erkänner de ålder och bjuder på sig själva med Medicinen, en svennig självhjälpskomedi om medelåldersduster med medelklassproblem.
Den ensamstående tvåbarnsmamman Johanna (Bergström) är några år från 50, jobbar på ett livsstilsmagasin och har en chef som framkallar magsår. Och så lider hon av herpes. Kollegorna tipsar henne om att bli försöksperson för en ny medicin, vilket hon först vägrar men snabbt ångrar när hon går miste om en jobbresa till Menorca som hon har lovat bort till sina barn. Dessutom visar sig medicinen inte alls vara så tokig när kallsvettningar övergår i en extrem självförtroendeboost.
Trots stabil ensemble och en påkostad låtlista är det smulorna av anarki som får filmen att lysa upp. Som när det hårdmallade manuset masseras, stöts och blöts med barnsliga infall, eller kameran dröjer kvar i raljanta improvisationer och småfräcka skämt som spårar ur i vulgära montage. Och inte minst hur Ewa Fröling vräker i sig rollen som redaktionschefen Iris, en campy korsning mellan Cruella de Vil och Anna Wintour.
Istället för att fånga dagen som en salongsberusad Fritidsresereklam ägnar huvudpersonen sitt krut åt att skapa dålig stämning på kontoret, ligga med Petra Mede och utpressa en horbock. Det är bra för att vara Nutley, ergo ”bra för att vara svenskt”, men det känns märkligt att bygga premissen kring en osynlig kris. För varför sitter Johanna i en sådan ekonomisk knipa, trots ett bra jobb på ett flådigt magasin med tak som når upp till stjärnorna? Och varför ställer hon ens upp som försökskanin, trots att läkaren flaggat för minimal ersättning?
Svenskskildrarduon tar revansch genom att osäkra ett säkert kort, men det är så typiskt svenskt att göra feelgood av en lyxfälla som inte riktigt vill prata om pengar.
