Någonting hände i början på det nya seklet med highschoolfilmen – den blev quirky. Brådmogna ungdomar med navelpillande hobbys och ett metaintresse för populärkultur, oftast filmat av någon som är olyckligt kär i Wes Anderson eller Michel Gondry. Senast i raden är festivalfavoriten Me and Earl and the Dying Girl, vilket ska sägas redan nu är en fantastisk uppväxtfilm som definitivt får dig att rensa tårkanalerna, trots att den faktiskt prickar av genrens alla indieklyschor.
Greg (Thomas Mann) har överlevt high school genom att i ren självbevarelsedrift envisas med att inte ha några nära vänner. Istället är han ytligt bekant med alla. Då slipper han ju skapa sig några fiender. Den enda vän han har är Earl (RJ Cyler), även fast han själv kallar honom för arbetskollega. Sedan barnsben har de gjort parodier av klassiska filmer, lite i stil som Be Kind Rewind. Hans livssyn får sig dock en törn när han av sin mamma tvingas umgås med cancersjuke Rachel (Olivia Cooke).
Ni ser ju, på papperet låter det som att vi utan att tveka skulle kunna förpassa filmen till samma hål där Jon Heders karriär i dag ruttnar. Det är då regissören Alfonzo Gomez-Rejon överraskar oss med Jesse Andrews smarta manus baserat på sin egen förlaga. Kufigheten slår aldrig överstyr då känslorna inblandade alltid är äkta. Att stop motion-sekvenser plötsligt dyker upp, eller att geniet Nick Offerman spelar en kulinarisk hippie till pappa, förtar aldrig filmens emotionella djup där den lätt kunde ha blivit en pastisch av sig själv.
Mycket av detta är tack vare suveräna skådisar i huvudrollerna, Thomas Mann är fantastisk som den smått självhatiska skämtaren, medan Olivia Cooke, trots att hon inte får allt för mycket att säga, bara genom sin närvaro berör en förvånansvärt hårt. Att filmen använder sig av ett par billiga dramaturgiska tricks förlåts, speciellt när Brian Enos vackra musik spelar dig lika lätt som en kolibri med bongotrummor.
Visst är det inte lika nytt och fräscht som det kändes när Diablo Cody gav oss Juno för snart ett decennium sedan. Det finns alltid en risk att det blir något som kritikerna älskar, men alienerar publiken som inte ser det roliga i att en tonåring imiterar Werner Herzog (hur man kan inte älska Herzog?). Me and Earl and the Dying Girl är emellertid en film som fler än filmeleverna på Gärdet kan ta till sig och kännas med, och den gör det med kreativitet och förlösande vitsig humor.
