Åh herregud vilka konservativa tider vi lever i! Jag blev överlycklig när jag såg att en romcom skulle ha premiär. Att den innehöll förvecklingar och Richard Gere kändes härligt bekant. Att filmen skulle ta upp otrohet och hur man håller kärlek vid liv kändes ambitiöst och ovanligt.
Och visst är det underbart att återigen få befinna sig i romcom-universumet där allt handlar om kärlek och bröllop. Men det står snabbt klart att Maybe I Do inte är intresserad av att vända och vrida på de stora frågorna om kärlek – utan är här för att predika.
När Allans flickvän Michelle är på väg att fånga brudens bukett på ett bröllop lyckas han fånga den i hennes ställe. Detta leder till att Michelle blir ursinnig och ställer ett ultimatum: antingen friar Allan till henne inom ett dygn eller så gör de slut. I försök att fatta beslut kring detta bestämmer paret sig för att sammanföra sina föräldrar – som tyvärr då allihop inser att de varit otrogna med sitt barns partners ena förälder.
I rätt händer hade dessa ingredienser kunnat leda till något verkligt intressant. Men i Maybe I Do är alla som tvivlar korkade och de som inte gör det – det sägs flera gånger uttryckligt – är bättre människor.
Allans mamma älskarinnan Monica dricker alltid bubbel och bär päls eller kimono, är helt likgiltig för andras känslor och ger sin son rådet att hans flickvän ska städa åt honom. Kort sagt hon är en hittepå-hor-karaktär som bara finns i fantasin hos ett par där det förekommit otrohet.
Michelles bedragna mamma får i stället madonna-rollen och heter Grace, kollar på livesända predikningar och får hela tiden höra att hon är fantastisk. Maybe I Do:s budskap är helt enkelt att ingen någonsin bör göra slut, vara otrogen eller tveka om att gifta sig. Men paradoxalt nog känns det som ett budskap som kan ta död på den romantiska komedin – eftersom det känns predikande snarare än ärligt.
Och varför är aldrig scenografin bra längre i romantiska filmer? Ge mig krimskrams och stök, få mig att tro att någon verkligen bor i husen! Ansikten som opererats stela gör också verkligen genren läskigare.
