Matchstick Men

Efter några år bland gladiatorspel, krigsflygplan och vuxna män som knapersteker varandras hjärnor, tar Ridley Scott en avstickare till den lekfullare scamfilmen. Det kommer göra honom gott. Precis som [I]Catch Me If You Can[/I] gav Spielberg en chans att hoppa över den värsta matinévadden och istället skära fram en bit cleant, formsäkert historieberättande. [I]Matchstick Men[/I] börjar i samma anda. Slick åktur runt Los Angeles tommare villaförorter. Lite loungeklassiker av folk som Frank Sinatra, Bobby Darin och Herp Albert. Och så möter vi den hala scamduo, Roy (Nicolas Cage) och Frank (Sam Rockwell), som ska ägna de närmsta timmarna åt att switcha portföljer och kränga vattenfiltreringssystem till godtrogna pensionärer. Det ser lovande ut. Jag kan till och med uppskatta Scotts lite planlösa användande av retro - medan många bedragarklassiker utspelar sig i imperfekt - [I]Paper Moon[/I]s bibelförsäljare i 30-talets Kansas, [I]Blåsningen[/I]s dobbelbluffar under depressionen, så funkar vintage här enbart som en snygg men innehållslös dekor. Nu stannar inte förvirringen här. Tvärtom. Medan [I]Catch Me If You Can[/I] vinner på sin enkelhet, siktar Scott på mer än en liten studie i brott. Först visar det sig att Nicolas Cage inte så mår så bra. Han måste stänga dörrar tre gånger. Han får agorafobiattacker på vardagsrumsgolvet. Och ibland - när medicinen tagit slut - går han helt bananas och börjar storstäda sin antiseptiska modslägenhet med en tandborste. Sam Rockwell blir såklart helt matt på honom (ett pensionärspar hoppar så när av en vattenfilter-scam när Cage får ett epileptiskt anfall med inslag av tics och blandade hallucinationer). Ett tag är det lite kul som måttlös sequel till [I]Farväl Las Vegas[/I] (grisalkad) och [I]Adaptation[/I] (neurotisk + skrivkramp), men snart undrar man vart Cages ur diagnossynpunkt extremt ostringenta symptomfest ska leda. Tyvärr finns det ett svar: till hans okända, 14-åriga dotter från ett havererat äktenskap (Alison Lohman). Och japp, snart flyttar hon in med sin Dennis The Menace-garderob och börjar käka glass och fråga ut Roy om hans psykoser. [I]Matchstick Men[/I] är en bitvis underhållande film med stora problem. I sin iver att slänga in ett karaktärsdrama i en redan väldefinerad genre blir det halvmesyr åt båda hållen. Ett inte så engagerande glassätande och en inte så påhittig twist - när det nu blir dags för den.