Jag har konsekvent avfärdat Leonard Cohen som daterad sedan avslöjandet att han är David Lagercrantz favoritartist. Men den melankoliska musiken har såklart ständigt kommit tillbaka, och likt det mytologiska monstret hydra med fördubblad sprängkraft. Och så har den slagit följe med vuxenlivets diverse härligheter. Dokumentären som Nick Broomfield nu satt ihop är en hommage till Cohen och till den lika stormiga som rörande relation som ”bird on the wire” hade med sin ”little darling” Marianne Ihlen.
Leonard träffade den norska bohemen på 60-talet på den grekiska paradisö vid samma namn som den ovan nämnda mytologiska varelsen, också känd som Island of Love. Där samlades dåtida storheter med George Johnstons familj och Jacqueline Kennedy i spetsen. (Hur det gick för de flesta som hamnade där, skildrat i förbifarten i dokumentären, skulle man kunna bygga en hemskt rafflande serie på.) Broomfield, som även var Mariannes älskare för en stund, har verkligen lyckats komma över enorma mängder ljud- och filmmaterial som han bearbetat mycket väl, och det är en lyxig upplevelse att få närma sig den drogstyrda eran och personen bakom världens mest kraftfulla ballader.
Filmen är förvisso inte befriad från uttalanden i stil med: ”Poets do not make good husbands. You can’t own them.” och romantiserande klyschor om det självklara fenomenet ”musa” som ett skyddsväsen förunnat manliga konstnärer. Den oerhört fascinerande Marianne drar aldrig vinstlotten i livet, inte nog med att hon får mindre plats i filmen, hon lider dessutom av dåligt självförtroende, har en psykopat till första man, ett barn som lider av psykisk ohälsa och medan Cohen lever livet, måste hon bland annat lämna sin tillfyktsort för hans Montrealfrus skull. Men skildringen förmedlar parets karisma, deras unika, slitstarka band och starka livsgnista och sammantaget blir det omöjligt att förkasta kärlekshistorien bakom ”So long, Marianne”. Den som aldrig har varit i ett komplicerat förhållande får väl kasta första stenen.
