Luther

Joseph Fiennes i tonsur är oemotståndlig. Mina tankar går tvångsmässigt till pitchmötet - "Vi har tänkt göra en tysk storfilm om Martin Luther! Det är inte så sexigt, men vi kanske kan få Joseph Fiennes!" Och smärtan! Smärtan som alltid pulserar ur de där tättsittande ögonen! Fiennes har så mycket smärta att det närmaste han kommer 'lycklig' är 'bitterljuv'". Talande ögon är ingen dum egenskap i en storfilm där största delen av handlingen berör det ogripbara: tankar, lagar och gudstro. Det var oväntat att min lönnfete trosfader skulle bli föremål för en revolutionsromantisk hjältebiografi, men om Mel Gibson finansierar den katolska fundamentalismen behöver vi protestanter all hjälp vi kan få. Inga av de involverade filmmakarna här är bekanta namn men deras fötter står så stadigt i den lutheranska jordmyllan att de ibland glömmer bort att förklara viktiga grejer. För en utomstående uppstår nog ofrivillig komik till exempel när Luther börjar gifta bort nunnor till sina prästpolare utan att denna rätt centrala förändring i den nya religionen har förklarats. Regissör Eric Till har försökt låta bli den religiösa filmens klichéer, kanske för att de brukar associeras med katolicismen, som ju här agerar dumma laget. Men utan himmelska ljus och andra typiska filmbilder känns de religiösa momenten inte som delar av ett epos, vilket avsikten var, utan en slags religionsfilosofisk vadmalsfantasy. Den inledande scenen där en klumpig novis-Luther tragglar sig fram i ett Herrens oväder osar hobbit lång väg. Luther leder folket i kamp mot en fjärran härskare och ett ondskefullt imperium. När han försöker fördriva djävulen och hans tvivel ur sitt sinne låter han till och med som Gollum. Sedan släpper man genast associationen för att de europeiska skådisarna är grymma. Jag får liksom lust att se de femtio filmer Uwe Ochsenknecht har spelat i mellan Das Boot

och denna. Alfred Molina gör en komisk roll för en gångs skull, som inkvisitor. Fiennes växlar som väntat mellan intensiv, svårmodig och upplyst-av-ett-inre-ljus. Allra bäst är Peter Ustinov. I sin sista filmroll behöver han bara sitta i en stol och se slug ut för att vara värd alla filmpriser som någonsin instiftats.