Ordet ”biopic” garanterar att vi får följa en person från en blygsam begynnelse till en relativt kortvarig period av stjärnglans och autografer, för att till slut fullborda kurvan i någon slags avslutning där förlorade pengar och makt har ersatts av en livserfarenhet och visdom. Så även i Lovelace. Som namnet avslöjar är huvudpersonen den här gången Linda Boreman, som senare tog namnet Linda Lovelace, spelade in Deep Throat och blev världens största porrfilmsstjärna i början av sjuttiotalet.
Men bakom stjärnglansen dolde sig misshandel, tvångsprostitution och våldtäkt. Lovelace var bara strax över 20 år när hon gifte sig med den svartsjuke och kontrollerande Chuck Traynor och åren som följde liknade mer ett fängelsestraff än ett äktenskap. Linda Lovelaces öde är hemskt i sig och därför blir det så underligt att Lovelace tar varje chans att släta över eller ignorera många av de mest uppseendeväckande episoderna. Liksom, varför påstås att hon bara gjorde en porrfilm, när hon i själva verket gjorde flera, varav en involverade djursex? Varför nämns inget om hennes komplicerade förhållande till marijuana och smärtstillande? Trodde producenterna att vi inte skulle kunna sympatisera med henne om hon inte framställdes som en ”duktig flicka” med oturen att träffa ett monster till man? Till och med hennes anti-porr-verksamhet och feministiska period reduceras till en textremsa i slutet.
Lovelace har alla verktyg för att vara en hjärtskärande gestaltning av tragiska år, men filmskaparna fumlar när de försöker pressa in den i en standardmall märkt ”Biopic 1A”.
