Love Is The Devil

Det kanske är ett långskott, men jag kommer att tänka på Milos Formans Amadeus. Filmen om Mozart som i lika stor utsträckning handlade om Salieri. Ett lysande grepp. En briljant film. Jag kommer att tänka på Amadeus eftersom den engelske regissören John Maybury gjort en film om konstnären Francis Bacon, en film som lika mycket kretsar kring George Dyer, Bacons älskare och modell under sju års tid. Love Is the Devil är av flera skäl inte en lika bra film som Amadeus, men den har det gemensamt att greppet är intressant. Även om det innebär att vi fortfarande väntar på filmen om Francis Bacon. Filmen både öppnar och slutar med George Dyers självmord med piller och sprit på ett hotellrum i Paris 1971. I samma ögonblick solar sig Bacon i det parisiska kulturkotteriets sken, när hans utställning öppnar på Le Grand Palais. Filmen går så tillbaka sju år i tiden, då vi får se Bacons och Dyers första möte. Dyer var en småtjuv från östra London som ertappas av Bacon när han gör inbrott i dennes hus. Men de blir älskare och Dyer blir Bacons viktigaste modell. Detta innebär bland annat att han blir en del i det tröttsamt dekadenta sällskap som omger Den Store Konstnären. Än på den lokala puben, än med ostron, hummer och champagne på dyra restauranger. Mayburys film har en närhet och äkthet - och inte minst trovärdighet - som tilltalar. Man kan gissa att hans fleråriga samarbete med den framlidne engelske regissören Derek Jarman varit till viss nytta. Det experimentella konstnärskapet, den homosexuella livsstilen. Med de små detaljerna fångar han Francis Bacon, som han uppenbarligen inte har några större sympatier för. Hans vana att borsta tänderna med Vim, för blekningens skull, eller hans fascination för boxning och roulette. På mitt minuskonto står John Mayburys dragning åt konstfilmen. Det är en och annan utflykt för mycket i poänglösa bildfyrverkerier och groteska bildförvrängningar. Filmen är som bäst när den sysslar med direkt tilltal. Men den vore förmodligen inte värd att minnas särskilt länge om det inte vore för Derek Jacobi, som är helt enastående i huvudrollen. Med suverän precision gestaltar han denne egocentriker, denne cyniske och självgode artist, så smärtsamt oförmögen att älska någon annan människa än sig själv.