In Love and War

I Attenboroughs filmserie över berömda män, där Gandhi, Chaplin och senast CS Lewis (Shadowlands) passerat revy, har nu sökaren ställts in på en purung Hemingway. Filmens manus däremot, tar vare sig utgångspunkt i den förtegne mannen eller hans romaner. Det är baserat på en sammanställning av en förälskad sjuksköterskas dagsboksanteckningar. Men historien är sann, bara så att vi vet det. För även under det första världskrigets slutskede fanns det tid för brustna hjärtan, och plats för små sprättar att uppnå hård insikt om att livet inte är synonymt med pappas bakgård. Mellan filmens dokumentära bokpärmar och pompösa stråkar breder ett generellt drama ut sig. De båda huvudpersonerna har kommit till Italien som volontärer för Röda Korset: von Kurowsky (Sandra Bullock) stationerad på ett krigssjukhus, Hemingway (Chris O'Donnell) för att leka pang-pang, missnöjd med att dela ut godis och cigaretter till de stridande. Då han på eget bevåg ger sig ut på en tur till skyttegravarna, blir han som förste amerikansk medborgare sårad, omhändertagen, förälskad, hjärtekrossad och lite hjälte på köpet. Men i det sakteligt svepande mak som anstår en hygglig melodrama, har Attenborough och manusförfattarna allt för mycket förlitat sig på sjukhus- och krigsdramatikens tacksamma toppar. Det finns, med andra ord, gott om tid att räkna kamerans fokusförskjutningar i väntan på att kyssar eller bomber ska brisera. Vad är det regissören vill åt? Allt och inget. Chris O'Donnell gör åtminstone, med uppspärrade ögon, allt för att se ut som 18 år. Han misslyckas, men har heller inte fått en speciellt tacksam roll. Det räcker inte med en mytomspunnen mans skugga för att intresset ska hållas uppe för hans vaga karaktär. I stället för att, som materialet bjuder, koncentrera manus på den egentliga huvudpersonen, von Kurowsky, har Attenborough åstadkommit en klassisk romans i ransoneringstider. Krigsskadesminkningen framstår egentligen som det mest lyckade. Som bonus, kan vi sätta ytterligare ett kryss i kolumnen för manliga konstnärer vars talanger bottnar i en brusten tonårsillusion. Såvida vi inte har en annan djup-psykologisk teori att lägga fram.