Lost in Space

De blir allt fler, de män som säger sig göra filmer som de själva skulle vilja ha sett som barn. Det kanske kan tyckas charmigt men är i många fall bara en ursäkt för att göra infantil film - dessutom ofta sådana som inte alls kan rekommenderas för barn. Den tama actionregissören Hopkins (Savannens härskare, Tidsfrist noll) senaste film, Lost in Space, är visserligen inte av den våldsammare arten, även om den hyser några hårdsmälta detaljer, utan platsar snarare under epitetet familjefilm, dock med underrubriken "snårig kvantmekanik". Precis som i TV-serien från 60-talet handlar det om framtiden och om en familj, passande nog kallad Robinson, som i sitt försök att hitta en ny beboelig planet i rymden hamnar vilse mellan svarta hål och hotande astrospindlar. Inledningen får alla som har spelat rymdspelet Star Fox på Nintendo 64 att nicka igenkännande, vilket - för er andra - knappast borgar för högklassig dialog och bild. Fikonspråket härskar visserligen oinskränkt hela filmen igenom men det artar sig, temporärt, rent visuellt. Specialeffektskontot har till stor del nyttjats till att ta fram underliga och fantastiska manicker som hjälper framtidsmänniskan i det vardagliga livet, vilket både är sympatiskt och fantasieggande, men så fort vi lämnar jorden utvecklas det hela till ett rejält västgötaklimax. Gary Oldman gör numera udda skurkar på rutin men det är inte hans fel att filmen snart går på tomgång. Intrigen biter sig själv, bokstavligen, i svansen men lämnar oss trots sin begränsning ändå med famnen full av frågetecken. Hopkins och manusförfattare Akiva Goldsman har överhuvudtaget mycket svårt att hålla någon som helst riktning på sin urandrivna farkost. Än befinner vi oss i en tumultartat Alien-miljö, än är vi säkra på att Blixt Gordon, i den kitschiga 80-talsvarianten, ska presentera sig - och strax därefter skymtar Kermit bakom en månsten. Jag förespråkar inte principiellt en tydligare etikettering av filmer, men det ter sig högst oklart vem som ska finna glädje inför detta äventyr. Vuxna sf-fans genomskådar snabbt historiens idéfattigdom och den som tar med sig sitt barn till biografen får finna sig att svara på en uppsjö av frågor av karaktären "Pappa, hur böjer man tiden?".